Genom att dela upp aktierna i klasser kan ett bolag ge olika ägare olika röststyrka, utdelningsrätt eller prioritet vid likvidation. Det är ett kraftfullt verktyg – men kräver genomtänkt struktur.
Aktieklasser används för att separera ekonomisk rätt från kontrollrätt. En grundare kan behålla röstmajoritet trots att externa investerare äger en stor kapitalandel, genom att hålla röststarka A-aktier och låta investerare teckna B-aktier med lägre röstvärde.
A-aktier har normalt ett (1) röst per aktie, men det är vanligt att bolagsordningen ger A-aktier tio (10) röster. De innehas typiskt av grundare och tidiga ägare som vill behålla kontroll.
B-aktier har normalt en tiondels (1/10) röst per aktie. De tecknas ofta av externa investerare, anställda med optionsprogram eller publik via emission. Utdelningsrätten är i regel densamma som för A-aktier om inte bolagsordningen säger annat.
C-aktier används ibland i incitamentsprogram och kvalificerade personaloptionsprogram (QESO). De har typiskt begränsad rösträtt och utdelningsrätt och kan av skatteskäl vara nödvändiga för att uppfylla QESO-reglerna.
Preferensaktier (pref) ger innehavaren prioriterad utdelning – normalt ett fast belopp per år – och prioritet framför stamaktier vid likvidation. De saknar ofta rösträtt eller har begränsad sådan. VC-bolag och tillväxtinvesterare kräver ofta preferensaktier som del av sitt investeringsvillkor.
Ja, men det kräver ändring av bolagsordningen, stämmobeslut och Bolagsverket-registrering. Om ändringen påverkar befintliga aktieägares rättigheter negativt krävs ofta deras samtycke.
Ja, aktieboken ska ange aktieslag (klass) för varje aktiepost.